Idag så satt jag och talade med några om försoning. Försoning är ett stort ord.
I Sydafrika har man haft sanningskommissioner för att skapa en bas för försoning och för att bygga upp något nytt i landet efter apartheid. I Rwanda har man försökt samma efter sammandrabbningarna mellan hutuer och tutsier. Allt för att kunna få en ny start efter något så fruktansvärt som dessa länder har gått igenom.
Försoningens största hemlighet är att Gud själv försonade världen, som gått vilse i sin egen synd, med sig själv. Gud älskade människan, innan vi ens kommit på tanken att älska honom, så mycket att han sände sin Son för att försona världen med sig själv. I det fallet var det en ensidig handling.
Och jag tror att våra försök till försoning också börjar som en ensidig handling i det att vi behöver bestämma oss i vårt hjärta att söka den.
I vårt fall är det naturligtvis så att det finns en motpart att försonas med och utan att våra viljor möts i en gemensam anstränging så blir det haltande.
Men att leva i försoningen är vad varje efterföljare till Krisus är kallad till. Det som går före försoningen är ödmjukhet. En insikt om att vi alla behöver försoningen och även är kallade till att mötas i försoning.